måndag 29 september 2014

Saker män säger till mig.


Här kommer ett smakprov från en liten serie jag just nu håller på med, den går under det lite luddiga arbetsnamnet "Saker män i min omgivning säger till mig (ofta helt oprovocerat i random situationer)".

torsdag 13 mars 2014

Från mig till världen; en ordlista i fickformat.




I turbulenta tider som dessa, med extremistvindar som blåser från höger och vänster (vänster!), är det inte alltid så lätt för gemene man att hålla reda på alla begrepp och politiskt lingo som Aftonbladet och andra stora nyhetsorgan sprutar ur sig. Därför har vi här på redaktionen sammanställt en liten ordlista i fickformat med de begrepp som är allra hetast på den politiska tapeten och som kan vara behändiga att behärska i kampen för demokratin.

När du läst igenom och förstått kan du testa att använda något av dem i en mening. Lycka till!


Och för den som vill skriva ut och stoppa i plånboken finns här ett färdigt ark att ladda ned. Printa för allt vad tygen håller och dela ut till vänner och bekanta, kunskap är makt! 




Ps. Kom ihåg att antifascism är alltid självförsvar Ds.

torsdag 4 juli 2013

Blodigt allvar.

Jag har nu, till slut, lyssnat på Liv Strömqvists totalt fantastiska sommarprat. För er som inte lyssnat på det som finns det här.

Livs historia fick mig att tänka på min egen pre-menstruella existens och hur jag som 13-åring resonerade kring detta.

När jag började sjuan gick det ett rykte om en tjej på en annan skola, ryktet var att hon glad i hågen gått till skolan en dag iklädd vita jeans och plötsligt hände DET, hon fick helt out of the blue monster-mens som fullkomligt vällde ut och blodade ner hennes vita byxor i rumpan - något hon dessutom inte märkte förrän långt senare då skammen och förödmjukelsen redan var ett faktum.
Jag vet inte om ryktet var sant, vad som däremot är sant var att denna berättelse satte total skräck i mitt då 13-åriga huvud.
Jag tänkte på tjejen i mensbyxorna ofta, på hur fruktansvärt det var - kanske det värsta som kunde hända - och vad jag själv skulle gjort om det var jag som var den drabbade. Det jag kom fram till var att det i en sådan situation endast fanns en lösning - nämligen att byta skola och aldrig mer träffa någon av de som kunnat få en skymt av eländet. Fly och aldrig se tillbaka - den enda räddningen. Jag funderade också mycket över hur framtiden efter ett sådant trauma skulle se ut, vad jag kom fram till där var att livet mer eller mindre var över. En sådan sak var inget folk skulle glömma, man skulle för alltid vara den fruktansvärt äckliga tjejen som gick runt en hel dag i skolan med blodig stjärt och tvingade sina mensångor på alla i sin omgivning. Förmodligen skulle denna livslånga stämpling även komma med ett utlämnande öknamn såsom "röda faran" eller "Bloody Mary", vilket gjorde det hela än mer fasansfullt.

I Kamratposten, som jag (precis som alla andra kids på 90-talet) prenumererade på, stod det spaltmeter om hur man på bästa sätt skulle berätta för sin mor (något som av någon anledning var en viktig del av processen) att man fått sin första mens utan att samtidigt gå under av förödmjukelse. Med tanke på den totala mensskräck jag vid det laget byggt upp funderade jag väldigt mycket över hur jag själv skulle kunna tackla denna fråga.
Jag minns att jag äcklades av mig själv och av tanken på vad som när som helst skulle kunna hända med min kropp och framförallt tanken på att dela detta äckel med min mor - något som för mig kändes totalt incestruöst.
Min största skräck var att min mor skulle bli själaglad och utropa något i stil med "Åååh, äntligen är du en kvinna!" och typ göra en tårta för att fira och sedan ringa runt till vänner och bekanta.
Jag tyckte det var äckligt och motbjudande att "förvandlas till kvinna", som någon slags metamorfos man skulle gå igenom där ens kroppsdelar plötsligt betydde en massa olika saker och man inte längre hade kontroll över vem som tittade på dem, hade åsikter om dem eller på vilket vis de fick omgivningen att reagera. En känsla jag för övrigt känner väldigt starkt än idag, exempelvis i situationer där man av olika anledningar tvingas springa eller hoppa och gravitationen gör att ens bröst guppar i motsatt riktning. Ur kroppsmedvetenhetssynpunkt (ja, det är ett ord) finns det INGET som gör mig mer obekväm än när mina kroppsdelar (och i förlängningen jag) blir sedda ur ett sexualiserat perspektiv mot min vilja - när åskådaren bestämmer sinnesstämningen och det hela är utanför min kontroll utan att jag har något som helst att säga om saken. Detta har i sin tur fått mig att många gånger allvarligt fundera på att operera bort mina bröst, men det är en helt annan historia.

I vilket fall, gick jag och funderade och oroade mig över denna oundvikliga konfrontation som sakta men säkert kom närmare för varje menlös dag som gick. Jag tänkte huruvida jag antingen skulle gömma min mens och ha den i smyg utan att min mamma märkte det eller om jag skulle berätta det hela sådär i förbifarten så hon inte hann reagera; "Du mamma, jag drar till stan nu och checkar den nya kollektionen av pennor och suddisar inför vårterminen, förresten har jag mens också, hejdå!". Jag drömde mardrömmar om hur jag skulle lyckas införskaffa mensskydd utan att bli påkommen av omvärlden och såg med fasa scenariot framför mig där kassörskan sträcker sig efter micken och ropar ut i högtalarna "Kalle, kan du kolla hur mycket Libresse Maxi trosskydd för extra riklig och klumpig mens kostar? Vi har en tjej här som vill konsumera!"

Well, som tur är  känner jag inte längre denna fruktansvärda ångest och äckelkänslor inför min menstruationscykel (även om den obekväma känslan/skammen av att ha yttre kvinnliga attribut såsom bröst fortfarande lever kvar) men skräcken jag som 13-åring kände inför min egen kropp och tanken om hur äcklig den var säger något viktigt om hur samhället är uppbyggt och om vad det enligt denna struktur bör innebära att ha och leva i en kvinnokropp.

Som 14-åring märkte jag dock att det fanns EN stor fördel med att blöda yppigt ur sin vagina - nämligen att man slapp medverka på gympan utan vidare frågor eller intyg från föräldrarna. Sade man de magiska orden "Jag har mens." blev man illa kvickt förpassad ut ur gymnastikkomplexet utan vidare frågor, för det säger ju sig självt att man inte kunde gymnastisera med blod forsande ur skrevet, än mindre stå och mensa ner hejvilt bland sina klasskamrater i duschrummet. Att prata om mens som något normalt och naturligt existerade inte (förutom hos skolsyster), detta gjorde att jag hur lätt som helst kunde ha mens varje vecka utan att läraren höjde på ögonbrynet. Hellre en elev som fick IG i gymnastik än att behöva ta en diskussion om dennes abnormalt frekventa menstruationer.

Så var det 1997, jag vet inte hur det ser ut på grundskolor idag, men en sak är säker; om jag någon gång får en dotter (eller en son eller vad som helst för den delen) ska vi tillsammans bada i mensblod redan i toddlerstadiet och scrap booka menstruationcykler över hela väggarna! Jag hoppas även av hela mitt hjärta att det vid det laget (för vi snackar troligtvis om sådär 20 år fram i tiden) inte längre finns några tv-reklamer med genomskinlig blå vätska för att skydda känsliga tittare från det fullständigt onaturliga äckelkaos den kvinnliga kroppen hotar att utsätta omgivningen för vid varje given tidpunkt.

Och med det sagt bjuder jag härmed på en dokumentär bild från min förra menstruation, var så goda!


Och för er som tycker sånt här är lite läskigt kommer här en censurerad version (Aftonbladet-style).


Mera mens på internet:
There will be blood

fredag 22 mars 2013

Höj volymen!


Jag tackar Foujan Rouzbeh och hennes fantastiska debattartikel för inspirationen till bilden här ovan. 

Så hur har vi det idag? Gränspolisen jagar papperslösa i lokaltrafiken och leggar människor "för att de inte har lampa på cykeln" (som om en cykeltur någonsin varit en normal anledning till att kunna identifiera sig) och "råkar" i processen ägna sig åt en rasprofilering som skulle göra allas vår kraniemätande pionjär till förfader Carl von Linné stolt. 
Partier som tidigare tagit klart avstånd från Sverigedemokraterna och deras politik försöker nu närma sig densamma som någon slags skruvad strategi mot främlingsfientlighet och rasistiska strömningar samtidigt som Tobias Billström flirtar med den högerextrema opinionen.
Bra jobbat! Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att denna strategi inte kommer leda till ett snuttegulligt humant samhälle där my little ponys skuttar över gatorna, regnbågar prunkar över varje soligt bostadsområde, förortsbarn och Södermalmskids hopssastegar hand i hand till närmaste glassbar och där förvirrade Sverigedemokrater genomgår en själslig makeover och fångas upp av godhjärtade moderater med solig människosyn. Vad som däremot sker är att man bekräftar deras världsbild - i ett desperat försök att vinna över några extra röster och i bästa fall utarma deras parti.
Ja, vad ska man säga? Way to go! Ni har slitit ut era ryggrader, svingat dem glatt över huvudet, bugat er och låtit de högerextrema vindarna blåsa fram och bajsa er i ansiktet! Jag saluterar eder! Tyvärr är det inte ni som drabbas värst, ni spelar med andra människors liv som insats. 

Nej, men allvarligt talat. Människor som flyr för sina liv och sedan lever gömda, till exempel i Sverige, lever ofta under extremt svåra omständigheter där instängdhet/hemlöshet, svält och ständig oro och rädsla för att bli hittad och deporterad är vardagsmat. De lever utan socialt skyddsnät och grundläggande rättigheter. Så varför väljer någon att leva så? Varför stannar människor i ett land där de far illa och deras mänskliga rättigheter blir kränkta? - Kanske för att alternativet är så mycket värre. Tänk på det. 

Jag avslutar detta inlägg med att citera herr Billström;

"Jag kommer fortsätta arbeta vidare i den anda som getts uttryck för och fortsätta utveckla en human asylpolitik."

Jag vet inte vilken anda han refererar till men visst låter det härligt? Jag tänker följa hans exempel och göra samma sak, bland annat genom att stödja kampanjen Asylrätt 2014, det borde du också göra!

Det var allt. Tack och på återseende.

Och glöm inte att skriva på: http://www.asylratt2014.se/Namninsamling.sv-SE

söndag 10 februari 2013

Mitt nya uppdrag! (Nej, jag är inte agent.)

Efter att jag i affekt skrivit texten (i mitt förra inlägg) om papperslösa barn och Janne Josefssons oförmåga att skrapa sig igenom den allra sköraste av ytor postade jag iväg den till Fria Tidningens debattsida. Det var något jag bara gjorde i förbifarten då jag tänkte att det kunde vara fint om människor läste den. Detta resulterade i (förutom att den faktiskt blev publicerad) att en väldigt trevlig ung herre ringde upp mig och frågade om jag kunde tänka mig att illustrera debattsidan i Skånes Fria Tidning - vilket jag förstås kunde tänka mig. Så nu mina pojksnärtor och gubbkärringar kan ni varannan vecka se mina teckningar och seriestrippar i tryckt form!

Och här följer denna veckas bidrag, en illustration till en debattartikel skriven av "Nätverket Rädda Vården" om vårdkrisen i Skåne.


Tack och hej.